Publicerad av .

 

Under en alldeles vanlig onsdagskväll förra veckan fick jag förmånen att prata en stund med förbundskapten för rodellandslaget, Hans Kohala.
För er som kan er sport vet ni att Hans har representerat Sverige under olympiska spelen både -92 i Alberville och -94 i Lillehammer.
Allt började med en friluftsdag i mellanstadiet då Hans tyckte att det var värt att testa på något annat än fotboll och innebandy när möjligheten gavs. Han önskade fäktning i förstahand och rodel i andra hand. Som ni förstår så fick han inte plats på fäktningen.
Hans var aktiv som åkare mellan 1980-1994 innan han lade kälken på hyllan. Han provade snart där efter på tränarbiten men slutade redan efter ett år. Först 2011 så kände Hasse att det var dags att dra igång med rodelengagemanget igen. Idag är han tränare i Skärgårdens rodel och kälkklubb och för rodellandslaget. 

 

Jag ber Hans att berätta om hur det ser ut lite allmänt på rodelfronten i Sverige.

-Man kan tävla i fyra olika klasser på både dam och herr sidan. Senior, junior (18-19 år) och youth A (14-18) och youth B (yngre än 14). För att få bli en tävlingsåkare måste man ha tränat två säsonger med åkning i lillehammerbanan som är den närmsta internationellt godkända banan man har här i Sverige. Klarar man den så klarar man många andra också då den är ganska avancerad.
Klubbarna i de olika kälksporterna samarbetar för att göra arbetet enklare. Ovanför klubbarna finns förbundet för bob, rodel och skeleton. Det krävs väldigt mycket arbete och tålamod i och med de tuffa förutsättningar man har för att kunna träna och tävla.

-Eftersom den närmsta internationellt godkända banan är är den i Lillehammer blir det en hel del åkande. Vi åker dit i snitt varannan helg för att träna. Det är 72 mil enkel väg. Det blir ett litet motivationstest för att se vilka som verkligen är beredda att satsa, säger Hasse.
Vi får jaga en hel del sponsorer för att kunna finansiera allt. Vi jobbar för att åkarna inte ska behöva lägga ut massor med pengar ur egen ficka. Vi försöker även att vara noga med balansen mellan skola och tävlingar så att det sköts på ett bra sätt.
-Det finns även en bana uppe i Hammarstrand utanför Östersund som den 84-årige eldsjälen Bosse Näsström sköter. Om inte han hade funnits så hade banan aldrig gått att köra på.Tack vare Bosse går det om vädret gör det möjligt för honom att preparera den.

 

Detta är rodel:
Det finns det två olika discipliner att köra. Naturrodel och banrodel. I naturrodel åker man på minst 3 m breda preparerade isbanor. Längden på banan ska vara mellan 800 och 1200 m lång. Kurvorna är inte doserade och har inte några uppbyggda väggar. Beroende på banans svårigheter och åkarens skicklighet varierar man mellan att sitta eller ligga på kälken. Den styrs genom att pressa ena benet mot det uppböjda medhornet samtidigt som man drar i en styrrem. För att stabilisera kälken och få mer effekt i styrningen lutar man sig inåt i kurvorna.

Banrodel åker man i en iskanal med doserade (uppbyggda) kurvor. Längden på en rodelbana är mellan 900 och 1500 m. Damer och juniorer startar en bit ner i banan. Åkaren ligger på rygg och kälken styrs även här genom att pressa ena benet mot det uppböjda medhornet.
De tävlande har tre startförsök och den sammanlagda tiden på de två bästa starterna räknas.
Hur gör ni för att fler ska få upp ögonen för kälkåkning i Sverige?
-Vi i förbundet har lagt upp en plan där vi arbetar med att nå ut på skolor för att skapa ett intresse. Vi jobbar även för att föreningar som inte har möjligheten att träna på riktiga rodelbanor ska satsa på att låta sina medlemmar få köra kälke i vanliga slalombackar. Detta för att skapa ett intresse som sedan kan mynna ut i att man vill satsa och lägga mer tid på det då man får uppleva det fantastiska i kälkåkning!
Är det verkligen värt att lägga ner så otroligt mycket tid och kraft på det här?
-Alla dagar i veckan. Det adrenalinpåslaget man får under ett åk kan jag inte komma på att man kan få känna genom något annat. Det är så vansinnigt roligt. Man känner farten i hela kroppen verkligen. Det finns oändliga nivåer inom kälksporten. Man blir aldrig färdig utan man kan hela tiden få ut någonting nytt.

 

När man pratar med Hasse så märker man att han verkligen brinner för sporten han håller på med. På något vis verkar han tycka att det är lite charmigt med hela grejen att behöva slita för att få saker att fungera. Han har en väldigt god inställning och verkar se det mesta som möjligheter trots att man lätt skulle kunna kasta in handduken ganska snabbt bara av de stora skillnaderna gällande förutsättningar mellan de aktiva nationerna.

Kolla gärna in dessa läckra filmer på denna action-fyllda sport:

En inblick i rodellandslaget!
Swesliding

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *