Publicerad av .

 

En ödmjuk världsmästare som lämnat en tuff sommar bakom sig. Många förväntningar låg på Petter Mennings axlar inför och under de olympiska spelen i Rio. Han hade laddat för spelen ända sedan kvalmissen till OS i London 2012. Revanschlusten var enorm men personliga tragedier kom emellan. Nu laddar Menning om för ännu en OS-satsning. Idrotten har varit hans bästa vän i många lägen i livet och i den här artikeln får ni följa med bakom kulisserna om hur allting började och vad som ständigt driver honom att aldrig ge upp.

 

-För mig har idrotten alltid varit väldigt viktig! Jag växte upp med osäkerheten som kommer av att ha en alkoholiserad pappa. Det gjorde att jag tidigt började spendera tid utanför hemmet. Idrotten blev ett sätt för mig att komma ifrån allt det jobbiga jag hade omkring mig. Jag höll på med många olika idrotter som barn. I tidiga tonåren följde jag med en kompis till kanotträningen och upptäckte hur kul det var. Jag var inte alls duktig som ung men hade många kompisar och vuxna som brydde sig om mig vilket var väldigt viktigt för mig i den situation jag befann mig i. På tävlingarna gick det sällan bra och jag välte ofta eftersom jag var så nervös. Jag gillade att man fick tävla både själv i k1 (enmanskajak) och i lag i k2 & k4 (två- och fyrmanskajak) och fick vänner över hela Sverige.

-År 2000 såg jag Markus Oscarsson och Henrik Nilsson ta OS-silver i k2 på 1000 meter och där och då drog mina planer på att satsa på en kanotistkarriär igång. När jag var 15 år flyttade jag till Nyköping för att gå på kanotgymnasiet. Där blev min satsning allt intensivare och jag tränade ungefär två gånger per dag. Jag hade dock mycket skadeproblem och kunde i perioder inte paddla alls. 2004 var det åter dags för mina inspirationskällor Markus och Henrik som då vann OS-guld i k2 på 1000 meter under OS i Aten. Jag satt bredvid Gert Fredriksson (kanotlegendar) under finalen. När jag såg att de vann bestämde jag mig. Jag ska också vinna OS! Själv var jag då långt ifrån duktig på att paddla. Jag var aldrig med i ungdoms- eller juniorlandslag men har hela tiden haft en inre drivkraft och vetat om att jag har vad som krävs för att bli bäst.

-När jag gick ut kanotgymnasiet var jag inne i en ganska tuff period med en skada i en axel vilket resulterade i en två månader lång vila från all paddling. Viljan att fortsätta paddla fanns ändå kvar och jag tränade så mycket jag kunde. Det blev mycket styrka,löpning, skidåkning och så småningom även paddling i låg fart när axeln började läka. Som 21-åring kom jag med i U23-landslaget vilket var mitt första landslagsuppdrag.

 

 

-År 2008 bestämdes det att min favoritsträcka, 200 meter skulle bli ny OS-distans från och med OS i London 2012. Jag bestämde mig samma dag för att göra allt jag kunde för att ta mig dit. Alla tävlingar förutom just OS-kvalet gick hur bra som helst den säsongen vilket resulterade i att jag inte tog mig till London. När träningen drog igång igen hösten 2012 bestämde jag mig för att se över min satsning. Målet var att aldrig mer hamna i samma sits som jag gjort inför OS-kvalet och jag visste att jag då var tvungen att höja min lägstanivå så mycket att jag kunde vara i toppen även om jag hade en dålig dag. Jag såg över träningen, kosten, sömnen, sjukdomar, skador, mental träning och allt annat som behövs för att nå toppen. Sedan dess har jag varit bland de allra bästa i världen. Året efter jag gjort min självrannsakan vann jag både EM och VM.

-Det har gått upp och ner genom hela mitt liv. Jag haft tuffare perioder som problemen med min pappa som barn, till skadeproblem jag haft som vuxen. Efter VM-guldet 2013 gick axeln sönder igen vilket gjorde att jag kunde inte köra snabbhet på träningarna under ett helt år. På VM 2014 hade jag dålig koll på formen men kom ändå hem med ett silver från tävlingen. För mig är det egentligen inte så viktigt med placeringar då det främst handlar om att jag alltid vill göra mitt allra bästa och få till ett så bra bra lopp som möjligt. Däremot vet jag ju att om jag får till ett bra lopp så kan jag vinna guld och därför har jag alltid det som mål när jag tävlar internationellt.

Kan vem som helst bli bäst eller vad är det som krävs?
-Jag tror att det viktigaste för att lyckas är att själv vilja det! Oavsett idrott krävs det mycket och hård träning under en lång tid för att nå toppen. Många av de ungdomar jag träffar som drömmer om att bli duktiga sprinters tror att man bara ska gymma och köra starter men det är helt fel. Framför allt under hösten kör jag väldigt mycket uthållighet, löpning, skidor och tröskelträning. Det är viktigt att inte lura sig själv utan vara ärlig med hur mycket och vad du tränar och lyssna på andra som gjort samma resa. Jag jobbar mycket tillsammans med Markus Oscarsson som blanda annat hjälper mig med min uthållighetsträning. Jag har lärt mig jättemycket av honom och hans erfarenhet. Om du ska lyckas så är det faktiskt ett måste att du tycker att det är kul att träna. Varje pass behöver inte vara roligt men på det stora hela ska träningen vara något man längtar efter. Jag har kul på träningen med mina träningskompisar Erik och Christian varje dag. Jag tror det är viktigt att påminna sig om att alla inte är bäst när de är 15 år gamla. Jag tog lång tid på mig att bli riktigt snabb. Ge inte upp utan fortsätt jobba mot dina drömmar och mål!

Hur gör du för att fokusera på just rätt saker under tävling?
-Jag har en tydlig plan för hur mina tävlingsdagar ska se ut. När jag ska gå upp, äta, värma upp och när jag ska gå ut på vattnet inför ett lopp. Jag har en plan inför varje lopp som jag alltid följer som innehåller flera delar som hjälper mig att paddla så snabbt som möjligt. Om jag blir nervös tänker jag mig alltid att jag är ett lejon som väntar på att få jaga en zebra. Lejon är alltid lugna och stressar inte upp sig eller använder onödig energi på saker som inte spelar någon roll för att fånga zebran, som i mitt fall är att komma först över mållinjen. För mig fungerar det bra om jag har en plan. Sedan ser jag till att prata med någon om jag ändå blir för nervös eller är för avslappnad inför ett lopp så att jag kan få hjälp att komma i rätt sinnesstämning.

 

 

Håller du på något med mental träning?
-Mental träning är en väldigt viktig del av mitt idrottande. På 200 meter är marginalerna små och mental träning är ett sätt för mig att se till att marginalerna hamnar på rätt sida. Jag började med en mental tränare när jag tyckte det var jobbigt med min pappa och mitt idrottande och har fortsatt sedan dess även om jag inte direkt har haft några stora problem. För mig är mental träning en förebyggande åtgärd för att inte få problem med nervositet eller liknande innan en tävling. För att bli bäst på idrott räcker det inte med att träna bäst. Man måste äta bra, sova bra och vara stark mentalt och jag arbetar med samtliga delar.

Har du några främsta/sämsta egenskaper?
-Mina främsta egenskaper som idrottare är att jag är stark, snabb, rörlig, glad och har lätt för teknik! Min sämsta egenskap som idrottare är att jag är ganska lat. Samtidigt är det en bra egenskap då det medför att jag enklare kan slappna av mellan träningspassen!

Vem skulle du vilja att vi på LSM Sport intervjuade framöver?
-Brottaren Sofia Mattsson. Hon är grym, både som idrottare och som förebild!

Har du något mer som du vill berätta?
-Jag tycker det är fantastiskt med alla de grymma idrottsinitiativ som finns inom ungdomsidrotten. Jag och min träningskompis Erik håller träningsläger för ungdomar varje höstlov. 2015 hade vi 65 ungdomar som bodde, tränade och lärde sig mer om träning och tävling tillsammans med oss ute i Vaxholm. Det var en riktigt häftig upplevelse att se alla paddla ute på vattnet i -1 grader tillsammans!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *