Publicerad av .

 

Hennes pappa är en av världens främsta längdskidåkare genom tiderna, han har vunnit fyra OS-guld och sju VM-guld. Julia Svan är född 1993 och har redan gjort en resa som kan ses mycket större än alla dom guldmedaljerna. 2013 blev Julia guldmedaljör i stafett under JVM och kom trea i Tjejvasan. Hon debuterade i landslaget och tillhörde då utvecklingslaget, hon sågs som en av landets mest lovande juniorer. En luftrörssjukdom vid namn Twar ändrade hela situationen. Från att vara en av världens bästa juniorer i längdskidor till att inte orka ta mer än två steg utan paus i trappan. Idag är hon tillbaka och har siktet på världseliten.

 

Vad motiverar dig till att träna?

-Förut, när jag var liten så spelade jag fotboll och åkte längd med skidklubben framför allt för att umgås. Det var kul att vara med kompisar och ett väldigt bra sätt att samlas på. Sedan så stod det mellan att välja skidgymnasium eller fotbollsgymnasium där ett träningsläger blev tungan på vågen till att jag valde skidorna. Där växte min drivkraft och jag blev mer inriktad på att jag ska jobba för att bli bäst. Den drivkraften motiverade mig mer än att ha kul. Även fast jag gillade att vara i ett lag så passade det mig bättre att tävla individuellt. Förra året åkte jag ur utvecklingslaget efter ett återfall av Twar. Nu har det börjat gå bättre och bättre, tävlingarna har gått bra och det ger mig ett glädjerus. Jag har verkligen fått tillbaka motivation att utvecklas säger Julia.

Efter att Julia tappat sin plats i utvecklingslaget tränar hon nu på skidhögskolan Dala Sports Academy i Falun.

Vad är dina mål?

-De har förändrats de senaste åren. Efter JVM så gick det väldigt bra och då bestämde jag mig att satsa. Sedan blev jag sjuk och skadad, det kom problem på problem. Jag tappade självförtroendet och trodde inte på mig själv. Jag ställde mig frågan varför jag ens tränade men jag ingick i laget som satsade på skid-VM i Falun och hade också målet att ta mig dit. Tyvärr så stoppade sjukdomen mig och jag skiftade fokus. Jag kände att jag var tvungen att ha realistiska mål så att jag kunde få tillbaka motivationen. Förra året var jag helt nere både fysiskt och psykiskt. Jag gick ifrån att vilja bli världens bästa skidåkare till att fundera på om jag ens ville fortsätta.

Sommaren 2015 fick Julia ställa frågan till sig själv. Åker jag skidor för att det är kul och är jag på rätt väg?

-Jag gick tillbaka till steg ett. Jag gjorde bara det som jag tycke var kul under träningen. Jag hittade ny motivation och ny energi till idrotten och jag skapade en ny grund att bygga på. Sjukdomen har gjort att inget fungerade men nu hittar jag något i mig som får mig att fortsätta att köra. Jag har kapacitet, jag vill inte ge upp innan jag har visat att jag kan. Jag ska satsa på traditionell skidåkning. Jag är inte klar än.

Julia berättar att hon ligger runt 550 timmars träningstimmar på ett år just nu medan hennes konkurrenter ligger runt 700-800 timmar. Julia kommer öka sina timmar en hel del men det är inte bara det som krävs för att nå dit hon vill.

Vad är det som krävs för att nå toppen?

-Det krävs mer än bara träning. Det är mycket runt omkring. Jag måste äta bra, sova bra och vila. Jag behöver må bra och det är något som många elitidrottare börjar fatta. Jag behöver bli bättre på att prioritera det till exempel genom att umgås mer med kompisar. Det är grunden, jag måste må bra.

 

”Våga vara sliten, men inte för mycket”

 

-Det gäller att ha tålamod. Bita ihop och tro på sig själv. Pappa har berättat att efter att han slutade så var han som bäst för att han aldrig vilat så mycket. Mamma och Pappa hjälper mig mycket under vintern. Pappa vallar och mamma ger coachning, säger Julia

Hur påverkade sjukdomen dig?

Det började 2011 och jag blev mer trött än vanligt. Jag orkade inte träna längre och blev deprimerad. Jag fick ett tryck över bröstet. Detta var något som bara blev värre och värre. På hösten orkade jag inte gå till skolan. När jag gick i trappor var jag tvungen att vila efter två steg för att ens ta mig upp. Det var så långt ifrån den jag var, att gå ifrån minst två träningar per dag till att inte kunna ta sig upp för en trappa. Det gick väldigt fort i från att träna konstant till att inte orka något alls vilket gjorde mig väldigt rädd och orolig. Pappa hade samma sjukdoms problem som mig och varit runt till massor av sjukhus och läkare. Tillslut hittade de felet hos honom och jag fick också åka dit. Det visade sig att jag hade samma sjukdom.

”Kommer jag att dö nu?”

-I början tänkte jag mest att jag inte skulle kunna åka skidor längre men när jag fick problem med vardagliga sysslor som att gå i en trappa så tänkte jag mer på hur mitt liv skulle bli. Jag ville bli frisk, vad som helst är bättre än att ligga i sängen. Vissa läkare säger att det inte alls är bra att äta antibiotika men i det här fallet var det nödvändigt. Jag fick äta antibiotika i över 8 veckor. Behandlingen gjorde sitt, jag kom upp på benen och kunde börja gå till skolan igen. Vinnarskallen kom tillbaka när det fanns mer ork i kroppen. Samtidigt tränade alla mina kompisar på skidgymnasiet. När jag började träna så gick det bättre. Jag fick ett bakslag och mina tankar började direkt att snurra kring om jag aldrig skulle kunna gå säker. Osäkerheten var det värsta för man visste inte så mycket om sjukdomen. Tillslut började jag ändå att bli friskare igen. Den mentala resan har varit en berg- och dalbana som jag fortfarande jobbar på. Med hjälp av antioxidanter bland annat så jobbar jag med att få upp mitt immunförsvar så mycket det går. Jag vill trycka extra mycket på den mentala biten då alla kommer att ha svackor. Att arbeta med en mentalcoach är absolut det bästa, säger Julia.

Julia berättar att hon fått en mer sund relation till de egna satsningen och längdskidor överlag. Resan som varit har gjort henne stark och tacksam. En förkylning på tre dagar kan sätta skräck i flera av dagens elitskidåkare. Det är ingenting för Julia.

 

 width=

 

Vad är dina tips till idrottande personer med skador/sjukdom?

-Ta professionell hjälp om man blir mentalt nedbruten. Jag hade önskat att jag gjort det tidigare.
Man måste acceptera att man inte är ensam om att ha skador/sjukdomar. Jag känner inte någon som inte varit sjuk eller haft skador. Det går alltid att komma tillbaka från det.
Man måste ha tålamod. Det går att nå sina mål om man bara vill.
En annan viktig bit är att ha bra människor runt om sig som sprider kärlek och energi till dig.

Vad skulle du säga är dina styrkor?

-Tålamod
-Vinnarskalle, jag kan ta ut mig till max. Allt plus lite till.
-Omtänksam och ödmjuk. Jag passar bra i ett stafettlag.
-Drivkraft

Hur påverkas du att din pappa har flera världsmästerskaps- och OS-medaljer?

-Jag har alltid varit Gunde Svans dotter. Det negativa är att det finns en förväntan på att jag måste vara bra. Det positiva är att både pappa och mamma kan väldigt mycket om sporten och kan stötta mig i min berg- och dalbana. Dom vet vad som krävs och kan branschen. Sedan är pappa väldigt bra på att valla. Dom kräver ingenting av mig utan stöttar mig på ett väldigt bra sätt. Om jag valt att spela fotboll istället så hade det inte varit några problem för dom utan de ha stöttat mig även där. När jag var sjuk så var dom nästan åt andra hållet, att dom ställde mig frågan om jag verkligen skulle fortsätta att träna.

Vem skulle du vilja att vi intervjuade framöver?

-Magdalena Fjällström!

Julia Svan har gjort en resa som många inte skulle ha klarat av. Från att vara på toppen till att hamna på botten och sedan resa sig upp igen och ta sig tillbaka. Hon har fått tillbaka sitt självförtroende och ska nu sätta alla pusselbitar på plats för att lyckas bli världscupsåkare. Vi på LSM Sport fascineras över Julias drivkraft och önskar henne lycka till med hennes satsningar.

 

 

Bildkällor:

Mickan Palmqvist
Sofia Henriksson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *