Publicerad av .

 

Jonas Björkman meddelade i slutet av 2008 att det var dags att lägga skorna på hyllan. Även om just tennisdojorna hamnade där på hyllan så klev han istället i ett otaligt par andra.

 

Historien om Jonas Björkman började i Alvesta 1972 där han växte upp och kom i kontakt med tennisen. Till en början så var det ishockey som Jonas målade upp proffsdrömmarna kring. Jonas pappa Lars var en duktig hockeyspelare som spelade högt upp i de svenska serierna. Jonas hängde på och blev väldigt inspirerad av sin far. Till en början spelade han som han själv beskriver det, slö center men fick på grund av sin längd och kroppsbyggnad väldigt mycket stryk när grabbarna började växa ifrån honom. Han bytte position till back för att slippa så mycket smällar och tappade i den vevan också motivationen till ishockeyn. Basket, volleyboll, fotboll, tennis och ishockey har alla varit delar av Jonas uppväxt. Fotbollen var som ett komplement till ishockeyn som alla hockeyspelarna körde under sommarsäsongen. Tennisen var det återigen pappa Lars som inspirerade Jonas till då han själv spelade på hög nivå även där. I och med det avslutade kapitlet med hockeyn så försvann även fotbollen och tennisen var det som blev kvar.
Vid 15-års ålder släppte Jonas de andra idrotterna för att fullt ut kunna satsa på tennisen men det var först vid 18-års ålder som han började växa ikapp alla och samtidigt fick det mentala lyftet. Han vann då SM och valde att satsa som proffs istället för att åka över till USA för college.

Vad är det som gjort att just du blivit så framgångsrik?
-Jag tror att en bidragande orsak är att jag har hållit på med så många olika idrotter. Några fysnaprapater som jag haft har sagt att jag har muskler som många av de andra tennisspelarna inte har. Det är nog en stor orsak till att jag fått ha en så skadefri karriär vilket såklart också ökar oddsen för att lyckas. Man behöver alltid ha en grund med kunskap och kvalité som man sedan får bygga vidare på. I och med att jag låg efter i storlek och fysik länge så blev jag en väldigt bra taktiker som kunde läsa spelet bra och hitta olika typer av vägar mot motståndarna. Snabbheten och ledarskapet har också hjälpt mig mycket. I tonåren hade jag en tränare som var hård men fantastiskt bra. På löpträningarna tog man kanske någon genväg ibland för att inte hamna sist. Min tränare såg igenom det men istället för att skälla ut mig så sa han bara att det är ju inte för min skull du springer, det är för dina egna drömmar. De orden satte sig djupt i mig och någonstans där skapades en helt ny träningsmotivation som drivit mig något enormt. Jag har alltid haft bra stöttning hemifrån vilket är väldigt viktigt i både enklare men också tuffa tider. Psykiskt är det lätt att gå ner sig utan folk runt omkring som kan ha mer klarsyn i situationen.

Går det att kombinera elitsatsning med familjeliv?
-På min tid så sa man, skaffar man familj är man slut som idrottare. För min del blev det tvärtom. Med Petra och barnen vid min sida har jag fått ett större perspektiv på livet. Det är ju alltid jag som varit hårdast mot mig själv och jag hade bara mig själv att skylla vid ett nederlag. Det gjorde att jag ofta gick och grämde mig och tryckte ner mig själv efter att jag förlorat någon match. Det var inte så enkelt att ta sig upp ur alla de negativa tankarna vilket ledde till att det ofta blev längre perioder som det gick dåligt.
Jag minns en gång efter att jag förlorat en match mot Andy Roddick när jag kom hem och möttes av vår då nyfödde Max som sträckte armarna mot mig och inte hade någon aning eller brydde sig om hur jag presterat. Familjen har hjälpt mig hitta en bra balans i livet och gett mig en fantastisk glädje. Jag blev bättre på att koppla bort mina nederlag snabbare vilket gjorde att jag undvek de längre dipparna.
Familjen har alltid rest med mig vilket har varit väldigt tacksamt för våra relationer. Dagarna har varit anpassade efter mina träningar och matcher men vi har haft mycket tid tillsammans tack vare att de kunnat resa med mig så mycket.

Vad är det som motiverat dig till att fortsätta träna och tävla när du redan nått till toppen?
Jag har alltid velat vinna mer. Här har faktiskt media varit en hjälpande hand eftersom de alltid lyckas hitta något som man inte lyckats med eller gjort tillräckligt bra. Det har alltid funnits någonting mer man kan vinna. Jag tror det är viktigt att förlusterna svider. För att utvecklas och bli bättre så måste man förlora. När förlusterna inte längre känns lika jobbiga så blir det svårt att hitta drivkraften för att bli bäst.

Vad har du för tips till andra som drömmer om att nå långt med deras idrotter?
-Det är hårt arbete som krävs. Det finns inga genvägar om man ska nå toppen. Det snackas mycket om att tränar man 10000 timmar så kan man bli bäst i vad som helst. Jag hävdar att kvalité kommer före kvantitet här. Det är träningstimmarna med kvalité som ger något. Det finns de juniorer som kör 14-15 timmar i veckan men bara hälften av dem är med kvalité. Det är bättre att då dra ner träningsmängden och istället göra allt ordentligt. Idag är konkurrensen mycket hårdare vad du än väljer att satsa på. I sporter som golf och tennis behöver man nästan vara egenföretagare för att lyckas. Man måste våga satsa väldigt mycket för att ge sig själv möjligheten att lyckas.

Hur arbetar du mot mål som du sätter upp?
-Jag var 12 år när jag satte mitt första mål. Det var när det svenska Davis Cup laget med Järryd, Sundström, Wilander och Edberg krossade USA som då var det absolut bästa laget i världen. Det var något som inte kunde hända som hände vilket gav mig mycket inspiration och drivkraft. Jag gick direkt ut på gatan med min tennistrainer och nötte för att nå målet att få representera Sverige en dag. Jag har nog egentligen alltid bara haft ett mål och det har alltid varit att bli världsetta. Jag satte målet så högt det gick och har därefter haft olika delmål på min resa mot huvudmålet.

Hur kommer det sig att du blev så bra i dubbel?
-Vi blev uppfostrade till det i klubben som jag spelade för så jag har alltid spelat dubbel och tyckt att det varit väldigt kul. Där har jag fått in lite av lagspelet som jag hade med mig från lagidrotterna. På ett sätt är det fantastiskt när man spelat en singelmatch och känner att man har gjort det hårda jobbet själv men samtidigt blir glädjen ännu större när man kan dela den med någon. Även i motgångarna är det bra att ha någon som pushar och peppar. Jag är ganska taktisk av mig vilket också är en fördel när man spelar dubbel. Många av mina främsta tenniskvalitér passar nog bra i dubbelspelet.

 

Jonas under US-Open 2008.

 

Just nu verkar du vara väldigt aktiv åt många håll och kanter. Föreläsare, Zelmerlöw & Björkman Foundation, grundare av padelcentret i Stockholm, coach till Marin Cilic, ambassadör och mycket mer. Vad är det som driver dig?
-Jadu, ibland är det lite väl mycket men det är väldigt roligt. Jag vill alltid lära mig nya grejer.
Projektet tillsammans med Måns Zelmerlöv i Afrika känns väldigt meningsfullt. Vi besöker byar och skolor och vill skapa förutsättningar för barn och ungdomar att utveckla sin inre drivkraft. Vårt arbete ska utbilda ansvarstagande individer som väljer att ge tillbaka till sitt samhälle.
Visionen är att alla barn ska få tillfälle att upptäcka och utveckla sina talanger så att de kan bidra till sin egen och sitt samhälles framtid. Det är en otrolig drivkraft för mig själv att nu få dela med mig av det jag har.
Padel är min nya hobby. Jag känner verkligen att jag är klar med tennisen och aldrig riktigt saknat den. Istället är det kul att testa på nya grejer. Padel har fler nivåer än tennis skulle jag säga. Det är fruktansvärt roligt och det är kul att det börjar växa i Europa.

Hur fungerar ditt coachande av Marin Cilic?
-Jag arbetar som coach till Cilic. Han hörde av sig i slutet av juli och då var jag redan uppbokad hela hösten. Jag kände dock att det skulle vara väldigt inspirerande att få coacha en så bra och intressant spelare så jag sa att jag gärna hjälper honom som gått jag kan till att börja med. Det blir alltså coachande på distans genom telefonsamtal nu under hösten. Jag kommer att åka med på en del grejen men inte några längre perioder. 2017 kommer jag börja resa med honom och målet är att jag ska komma in och hjälpa honom med att bli mer aggressiv. Jag var med honom under US Open i NY så jag är väldigt involverad i hans tennis och tittar på alla matcher hemifrån. Han är ju redan en grymt spelare med det handlar om att finslipa små detaljer.

Vi på LSM Sport har pratat mycket om hur idrottandet bland svenska ungdomar minskar.Hur gör man för att motivera andra som ledare? Och hur motiverar ledarna sina spelare att vilja vara aktiva och eventuellt även satsa.
-I och med teknikutvecklingen så har det blivit en ny plattform att aktivera sig på. Det finns mer att välja på idag och spontanidrotten har så gott som konkurrerats ut. Jag tror att det är viktigt att hitta blandningen av seriositet och lek i idrottsföreningarna. Ledare behöver ha kunskaper till att inspirera o motivera. Gör man samma övningar dag ut och in så blir det inte kul eller stimulerande. Man måste locka fram glädjen samtidigt som det ska vara seriöst. Jag tycker att vi är dåliga på utbytet mellan idrotterna. Vi konkurrerar istället för att komplettera. Som jag sa tidigare så har det varit en väldig fördel för mig i tennisen att jag spelat många olika sporter, både individuella och lagidrotter.

Vad drömmer du mer om i livet?
Jag drömmer ständigt och har alltid stora drömmar. En grej är att få fortsätta hjälpa barn genom våra skolor i projektet med Måns. En annan dröm är att få jobba mer med teve. Nu är jag ju kommentator på teve men jag skulle vilja jobba med ett eget sportprogram där man har en intervjuhörna med olika sportprofiler.

 

 

 

Foto:
– Wikipedia Commons
– Karin Törnblom
– Paul Brissman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *