Publicerad av .

 

När Hanna var i tolvårsåldern bytte hon klubb från Varuträsk till Sunnanå SK främst på grund av att de inte fick ihop till ett elvamanna-lag. I SSK fick hon spela med äldre tjejer och träningarna var seriösare än tidigare. Bara efter något år slog hon sig in i A-laget där stora stjärnor som t.ex. Anna Pohjanen och Annelie Nilsson spelade.

Vi fick en pratstund med Hanna som idag arbetar som instruktör inom Sunnanås utvecklingsbolag där hon hjälper företag och organisationer med ledarskap och medarbetarskap. Vi var inne och snuddade vid många ämnen men främst kom intervjun att handla om hur Hanna ser på utvecklingen av den svenska fotbollskulturen och hur hennes resa sett ut genom hennes karriär.

Vad tror du det är som krävs för att nå toppen i det man satsar på?
-Jag tror det är väldigt viktigt om man flyttas upp i åldersgrupperna eller byter klubb att det sker utifrån var man ligger till i sin egen utveckling. För mig var det verkligen så. Samtidigt kom jag till en klubb med många möjligheter. Klubben erbjöd kvalité och det fanns många etablerade spelare som man kunde ta rygg på. När man får möjligheten att spela med och runt spelare som ligger längre fram än man själv så inser man förhoppningsvis att det inte är omöjligt att nå dit själv. För mig så blev det en drivkraft att kunna bli lika bra som de förebilderna som jag spelade tillsammans med. Vi i Sunnanå jobbade mycket med mental träning redan på den tiden vilket jag anser är väldigt viktigt för att kunna nå så långt man har potential till. Vi pratade mycket om utveckling både som lag men framför allt på det individuella planet. För att nå toppen så måste man ha någon form av talang och enligt mig så kan talang betyda att man har en stark personlighet.

Hur ser du på utvecklingen kring svensk fotboll och vad måste göras för att komma upp på den nivån vi var på för några år sedan?
-Det finns såklart många olika vägar att gå. Många tar ofta Belgien som exempel när frågan kring utveckling kommer upp och jag är också inne på att det sätt som man har lyckats så bra med inom belgisk fotboll även borde fungera bra här. Jag tror det är jättegivande att man försöker ha en röd tråd genom barn och ungdomsåren och att man jobbar med individerna mer än resultatet. Min åsikt är att det är bra att man beslutat att ta bort tävlingsmomentet här i Sverige fram till tolv års ålder från och med säsongen 2017. Det är viktigt att det inte blir tävlandet och vinsterna som värdesätts mest för tränare och föräldrar i föreningarna. Det är mycket viktigare att vi lär oss att arbeta med utveckling och att kunna se mer till individerna. Jag tror att man bör fokusera ännu mer på den individuella utvecklingen innan spelarna kommer upp i junior och seniorfotbollen. Många tycker att det är dåligt att barnen inte ska kunna tävla och vinna i ung ålder men den som sett en match mellan ett gäng sjuåringar vet att det blir tävling för dem oavsett om man räknar resultatet eller inte. Man behöver inte en massa vuxna föräldrar och ledare som trissar upp tävlingsmomentet i den åldern. Det blir tävling ändå. Jag tror att det skapar för mycket prestation och många tappar då tidigt glädjen i fotbollen. Det är också viktigt med ett bra samarbete mellan skolan och klubbarna.

-Om jag tänker på vad som krävs när man sen kommer upp en bit i åren så handlar det nog framför allt om att själv vilja utvecklas. Att alltid vilja bli bättre och att man försöker att lära sig något av varje situation på varje träning.

-Ska jag svara lite mer konkret på frågan varför vi var så bra under början av 2000-talet så tror jag att det hängde ihop med att vi var en stark årgång just då. Vi var många som kom upp tidigt i A lag och fick mycket speltid. I Umeå var vi ju ett helt gäng som spelade i landslaget vilket skapade en stark stomme och gjorde oss samspelta och välfungerande tillsammans vilket annars ofta kan vara problem i landslag där spelare kommer från olika klubbar med olika spelidéer osv. För oss blev det väldigt positivt att vi spelade så mycket tillsammans utanför landslaget.

 

Vad var det som fick dig att sluta med fotbollen och hur går tankarna kring ett sådant beslut?
-Jag spelade min sista landskamp mot Danmark 2007. Jag väntade då barn vilket kanske inte riktigt var så välplanerat men samtidigt kände jag att jag hade haft en otroligt innehållsrik och lång karriär vilket gjorde att jag inte kände någon sorg över beslutet att lägga skorna på hyllan. Dock så började jag spela igen redan året därpå i Sunnanå. Det var en ganska bra tillvaro att vara mammaledig och samtidigt spela fotboll i allsvenskan. På det sättet så blev det väl lite av en nedtrappning för mig vilket har gjort det enklare. Jag har aldrig haft den där träningsabstinensen som många idrottare pratar om när man slutar sin karriär vilket också gjorde det ganska mycket enklare för mig. Jag har mycket annat som jag brinner för och det är härligt att ha möjligheten att verkligen lägga tid på familjen.

 

 

 

Finns det något som du känner att du saknade under din karriär?
-Nja, jo men jag hade gärna testat på är att vara utlandsproffs under en tid. Den grejen hade inte riktigt ”kommit” på min tid. Samtidigt var Umeå IK den bästa tänkbar miljö man kunde få vara i och med tanke på att man inte tjänade så mycket så behövde man ofta ha något på sidan om fotbollen. Det gjorde att det var svårt att kombinera med vad som helst. Jag studerade och tog min lärarexamen under tiden som jag spelade i Umeå.

Vad drömmer du om idag?
-Mina drömmar har förändrats mycket genom åren. Idag handlar det väl mest om hemmamiljön. Att min familj och mina vänner mår bra är nog det viktigaste i vardagen. Jag trivs otroligt bra med livet och de olika delarna som jag har i mitt liv. Det är roligt att jag har kvar kopplingen till fotbollen genom mitt arbete.

-Jag tror det är väldigt sunt att inte tjäna så stora pengar på det man gör. Det leder till att ens fokus och drivkraft blir rätt jämfört med om man strävar efter pengarna och kändisskapet. Tack vare att jag inte alltid haft möjligheten att spela fotboll på heltid så har jag skaffat mig mycket annat runt om kring som jag tyckt varit roligt. Jag har ju som jag sa tidigare t.ex utbildat mig till lärare vilket jag alltid har kunnat luta mig tillbaka på. Just det att inte ha något mer än fotbollen tror jag kan vara jobbigt för många av dagens fotbollsspelare. Att de har lagt ner hela sin själ i fotbollen från barnsben att de inte har någonting annat när karriären är över.

Vem skulle du vilja att vi intervjuade framöver?
-Ja du! Jag tycker att det vore spännande om ni intervjuade Susanna Kallur. Hon har ju gjort bragden att ta sig tillbaka till eliten efter att hon fött barn så det vore kul att höra om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *