Publicerad av .

 

För några år sedan så satt svenska folket som klistrade framför teveapparaterna när det vankades höjdhopp på friidrottsmästerskapen. Då hade vi hoppare som tillhörde den absoluta eliten på både dam och herrsidan. Idag finns inte riktigt samma förväntningar på de svenska hopparna. Vi har pratat med en tjej som dock drömmer om att fånga det svenska folket framför teveapparaterna igen. 29-åriga Erika Kinsey från Nälden i Jämtland berättar om hur motivationen och glädjen till friidrotten försvann och vad som tog henne tillbaka till toppen.

 

Erika börjar idrotta tidigt. Redan som sexåring satte hon igång med både ishockey, fotboll och friidrott.
-Jag tyckte att allt var lika roligt. Mamma och pappa säger att jag alltid hade mycket spring i benen, älskade att tävla och var en tjurig vinnarskalle redan sen barnsben. Att vinna är bland det bästa jag vet.
Längre fram så testade Erika även på bland annat innebandy, slalom och handboll men fastnade aldrig riktigt för något utav det.

Kan du berätta om några med eller motgångar som format ditt idrottande?
-Jag har haft många med och motgångar genom åren, många vinster och förluster, tårar och skratt, frustration och glädje, och även en del skadebekymmer. Men den största motgången om jag tänker tillbaka många år var nog när jag började gymnasiet. Innan det hade jag väldigt lätt för mig i all idrott och vann det mesta. Men i gymnasiet fick jag ett uppvaknande när alla ”kom ikapp” mig samtidigt som jag inte gick framåt i min utveckling. Jag var van att få stöd och komplimanger från folk som jag inte ens kände. Det hände ofta att folk sa till mig att jag var duktig, snabb, hoppade högt eller något sådant. Men i gymnasiet när jag valde att satsa på friidrotten och jag inte plötsligt slutade att hoppade högre så fick jag inte längre höra att jag var bra vilket gjorde att jag kände mig dålig och tappade allt självförtroende och min självkänsla. Jag blandade ihop personen Erika med mitt idrottsliv och såg mig bara som höjdhopparen Erika. Hoppade jag dåligt så tyckte jag att jag var dålig som person. Något som jag lärt mig att skilja på nu idag. Idrotten har alltid varit viktigast för mig oavsett om det var friidrott, fotboll eller hockey. Idag efter en lång idrottsresa under väldigt många år med både med- och motgångar har jag lärt mig mycket om mig själv. Jag är tacksam för allt som idrotten har gett mig, både som person och som idrottare. Jag har fått resa till olika länder, flyttat till USA, lärt mig prata engelska, träffat nya kompisar och barndomsidoler. Jag träffade även min man tack vare idrotten och med hjälp av en väldigt fin vän. Många bra saker har hänt men det har varit många utmanande uppgifter på vägen. Det känns som om jag fortfarande lär mig något nytt för varje dag och jag jobbar fortfarande med självkänslan och med att ta hand om mig själv. Ibland är det lätt att halka iväg i sina drömmar och måsten, eller att jämföra sig med andra. Men då är min man där och säger åt mig när jag halkar. Det är alltid skönt att ha det stödet och påminnas då och då vad som är viktigast här och nu.
Sammanfattningsvis så är den största motgången att jag tappade tron på mig själv och blandade ihop idrottaren Erika och personen Erika.
Gällande medgångar skull man snabbt kunna svara någon vinst i någon utav idrotterna men för mig är det faktiskt utvecklingen och resan som jag hela tiden får göra. Jag är så tacksam för att jag och min familj är friska och det stödet jag har fått och forfarande har. Det är den bästa medgången man kan ha, en familj som tror på och älskar dig trots alla motgångar och även om det inte ger några pengar på kontot så finns de alltid där säger Erika.

 

 

Efter flera år med riktigt bra resultat så tog det plötsligt stopp för Erika. Motivationen som krävdes fanns inte kvar vilket ledde till att hon lade friidrotten på hyllan. Istället så flyttade hon till Oslo och tog upp hockeykarriären igen med spel i den norska högstaligan.

Vad var det som gjorde att du faktiskt avbröt hela din friidrottsatsning när det ändå hade gått så pass bra?
-Efter tre tuffa år på gymnasiet och de två kommande åren med heltidssatsning på friidrotten gjorde att det blev för seriöst och för viktigt. Jag stod fortfarande still i min utveckling trots att jag tränade bättre än någonsin och tyckte jag gjorde allt rätt på sidan av också. Jag trodde fortfarande att jag var dålig som person om jag hoppade dåligt. Tankar och dålig självkänsla försvinner inte bara av sig själv så jag insåg att jag behövde göra något annat för att bryta mönstret.
Trots att jag egentligen inte gillar att läsa så läste jag och gjorde många uppgifter för att jobba med min självkänsla och mitt självförtroende. Jag flyttade till Oslo för att kunna starta om på nytt. Jag kände ingen där förutom min bror vilket hjälpte mig till att kunna vara den jag ville vara utan att bli dömd eller få frågan varför jag slutade hoppa höjdhopp. Jag tog upp ishockeyn igen både för att hitta nya kompisar men också för att jag saknad det. I och med att jag alltid har tränat var jag tvungen att sätta ingång med något. Jag tyckte att hockeyn var så sjukt rolig så jag fortsatte samtidigt som jag jobbade på sidan om.
Det var självklart väldigt svårt att sluta med friidrotten och ännu svårare att glömma den eftersom jag har de flesta kompisarna inom friidrotten. En dag kände jag bara att jag inte nått min kapacitet och att jag inte var beredd att ge upp mina drömmar. Hockeyn var superkul men drömmarna i friidrotten tog över så hockeyn får vänta ett tag eller liras på sidan av på skoj.

Vad var det som fick dig att välja att satsa på just höjdhopp när du varit så duktig på många andra grenar inom friidrotten och andra sporter?
Jag älskar tresteg och även längdhopp är rätt kul men kollar man på världseliten så är jag inte ens i närheten av de resultaten. Höjdhopp är jag bättre på helt enkelt skrattar Erika. Där får jag vara med och fightas på stora tävlingar och mästerskap vilket är något som jag alltid drömt om. Jag tränar fortfarande lite längd, häck och mycket hoppstyrka för att få variation i träningen.

För att motivera sig så försöker Erika alltid att ha med sig sina mål och drömmar i tanken. -Jag vill alltid lyckas kvala mig in till de stora mästerskapen.
– Något jag har som mål nu är att vara stabil på de höga höjderna. Man får dela upp drömmarna i små mål för att nå dem. Jag får helt enkelt ta ett steg i taget. Det är viktigt att jag håller mig hel och frisk om jag ska kunna vara med och fightas mot de allra bästa. Självklart vill jag vara med och fightas i toppen om och i friidrott så kan vad som helst hända.

Hur ser dina träningar ut?
– Inför mästerskap så är träningen mer inriktad på kvalitet än annars för att göra det mer likt tävling. Ungefär så här kan en vecka se ut för mig: 2 pass höjdhopp, 2 pass styrka, 1 pass hoppstyrka, 1 pass sprint och häck, allmänstyrka, bål och fotstyrka.

Hur mycket tänker du på kosten och vad du får i dig?
-Jag försöker äta varierad och bra kost men är inte så strikt med vad jag får och inte får äta så det kan bli både pizza och godsaker. Jag är en riktig godisråtta vilket kan vara ett problem ibland. Blodsockret går upp och ner lite för mycket och gör så att jag får dålig energi. Under säsong försöker jag att äta lite mindre socker men matmässigt så äter jag nästan allt.

Om du skulle coacha någon som drömmer om att bli bäst på sin idrott, vad skulle du ge för tips då?
-Ge aldrig upp! Det tog mig sju år att slå mitt gamla höjdrekord. Det tar tid ibland och både livet och idrotten kan gå upp och ner som en bergochdalbana. Ett annat tips är att hitta din egen väg och tro på den. Alla är olika så vi kan inte ta samma väg. Jag tog en lång väg med många omvägar vilket har gjort att det har tagit tid för mig att ta mig dit jag är idag. Många tyckte det var fel att jag spelade hockey men för mig var det hur rätt som helst. Jag hittade tillbaka till friidrotten efteråt och lärde mig massvis utav det. Jag tror att det är viktigt att inte specialisera sig för tidigt på bara en idrott. Varierad träning är superbra och mår man bra och har kul i sin träning så går det oftast bättre också.

Har du några drömmar utöver ditt friidrottare?
-Jag drömmer om att bli mamma, jobba som personlig tränare och att hjälpa människor att utveckla sina mål och drömmar.

Vem skulle du vilja att vi på LSM Sport intervjuade framöver?
-Jag vill gärna läsa en intervju med Markus Näslund.

 

 

Foto:
Dave Kinsey/Kinsey photography

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *