Publicerad av .

 

2005 var året som Emma Green verkligen slog igenom. Det svenska folket fick se tjejen från Bersjön ta SM-guld i höjdhopp både inomhus och utomhus, VM-brons i Helsingfors och hon knep även SM-guldet i längdhopp. Det personliga rekordet i höjdhopp ligger på 2.01 meter vilket hon hoppade under EM i Barcelona 2010. Emmas liv har alltid formats av friidrott och enligt henne själv så har det alltid varit en självklart att satsa eftersom hon såg höjdhopp som det absolut roligaste i tillvaron.

 

Varför började du med höjdhopp och vad har det gett dig?
-Jag är uppväxt i en friidrottstokig familj där båda mina föräldrar varit aktiva och där jag och min bror tidigt fick testa på i olika friidrottssammanhang. Det började väl med att jag gick på friidrottsskola under sommarloven under några år. Det var först när jag var runt 14 års ålder som jag började på riktigt kan man nog säga. Jag har hållit på med både fotboll och gymnastik också men aldrig på någon högre nivå. Jag gillade de sporterna också men det fanns aldrig några tveksamheter när jag skulle välja. Det var något som skiljde sig väldigt mycket med just höjdhoppningen.
-Elitidrottandet har utvecklat mig som person. På ett sätt tror jag att man behöver vara en viss typ av person för att klara av att idrotta på högsta nivå. Man behöver ett starkt psyke för att klara av att prestera oavsett rådande förhållanden. Själv är jag är en riktig vinnarskalle vilket gör att min drivkraft alltid är att göra så bra ifrån mig som jag bara kan.

Känns det aldrig som att du missar mycket annat i livet när du lägger ner så mycket tid på höjdhoppskarriären?
-Höjdhoppet har ju varit prio ett för mig i stort sätt hela mitt liv. Jag känner aldrig att jag sätter annat åt sidan utan jag väljer istället att göra det jag älskar och drömmer om. Jag tror det är väldigt svårt att lyckas om man känner att man hela tiden missar annat på grund av sin idrott. Känner man så och kommer in i en skadeperiod eller får en motivationsdipp så blir det otroligt svårt att ta sig tillbaka. För egen del så vill jag inget hellre än att hoppa höjdhopp.

Vad är det som gjort att just du blivit så bra?
-Det är en rad olika faktorer som spelar in. För att lyckas nå sina drömmar inom det mesta så krävs det alltid någon form av talang. Det kan t.ex. handla om fysisk och mental talang. Det måste också finnas glädje i det man gör för att lyckas helt och fullt. Tycker man inte att det man gör är roligt kommer man inte orka lägga ner så mycket träning som krävs. Jag är både en perfektionist och samtidigt extremt envis vilket är två egenskaper som jag tror är bidragande faktorer att jag lyckats så bra med det jag håller på med.
Till skillnad från många lagsporter så blir det väldigt tydligt hur bra man är i friidrotts eftersom man får konkreta resultat att titta på. Det innebär att det är omöjligt att ta några genvägar för att bli upptäckt. I friidrott handlar det om så små marginaler om du blir upptäckt eller ej vilket ibland kan kännas ganska orättvist.

 

 

Hur ser din träning ut, mentalt, fysiskt och psykiskt och hoppar du maximalt under träning?
-Det är väldigt varierande under olika perioder av säsongen och har även varierat en hel del under karriären. Idag tränar jag inte alls lika mycket som jag gjorde i början av karriären.
-Jag hoppar alltid max när jag tränar själva hoppningen. Många tror att man säkert har slagit rekord under träning men det är enormt stor skillnad på att hoppa på träning jämfört med tävling. Inför mästerskap kan jag vara upp och nosa på tävlingshöjder under träning men vanligtvis hoppar jag runt 1.70 på träning. För en som aldrig varit inne i friidrottsbranchen är det nog svårt att förstå hur det kan vara så stor skillnad. Det handlar mycket om den mentala biten. För att kunna prestera maximalt måste man besitta förmågan att hålla mentalt fokus vilket är extremt energikrävande. Den energin har jag inte råd att slösa en eller två gånger i veckan. Den energin försöker jag få ut till max under tävling där allt mitt fokus är att hoppa så högt det går. På träning lägger jag mer fokus på teknik. Jag känner inte någon inom världseliten som hoppar högre på träning än på tävling.
Gällande den mentala träningen så har jag alltid känt att det har varit viktigt att jag själv får styra det jag gör. För mig handlar det om samspelet mellan kropp och själ samt livet i stort. Det finns nog inget mentalt recept som fungerar på alla utan det är viktigt att lyssna på sig själv för att hitta sitt eget tillvägagångssätt.

Vad är dina tips till de som vill bli bättre på sin idrott?
Utsätt dig för sådant som känns jobbigt. Det är viktigt att inte sätta för mycket press på sig själv eftersom det ofta leder till att saker låser sig. Jag tror det är viktigt att man är bra på att acceptera att formen kommer att variera. Det kommer inte alltid att gå uppåt och då är det bra med tålamod och som sagt att man kan acceptera förhållandena. Älta inte heller motgångar utan försök att släppa negativa tankar. Några tips där är att ta med en kompis eller familjemedlem som man kan prata med, lyssna på musik som gör dig positiv eller gå och gör något annat ett tag. Hitta det som funkar för att du ska kunna fokusera på det positiva. Analysera dig själv och det du gör men det får inte bli för mycket. Ge aldrig upp, det kan inte bli mer än fel.

Hur jobbar du med målsättningar och vad siktar du på?
-Jag kommer att lägga av efter inomhussäsongen 2017 så målet nu är att bara hoppa så bra jag kan. Tidigare har det ju varit att hela tiden utvecklas. Som jag sa tidigare är ju friidrotten resultatbaserad vilket gör det enkelt att sätta mål och se resultat på det man gör. För mig har det främsta målet alltid varit att slå mig själv. I många andra sporter är det svårt att tävla mot sig själv och veta hur ens utveckling ser ut.
-Det har alltid funnits ett mästerskap att sikta mot för mig vilket alltid har funnits med som mål. Man kan väl säga att mina mål alltid varit att göra mitt bästa, slå egna rekord och ta mig till mästerskapen. Sen bryter jag ner målen varje dag till att göra varje träningsmoment så bra som jag kan. Jag försöker att optimera allt så som sömn, kost mm.

 

”Livets stora mål handlar nog helt enkelt om att bli nöjd!”

 

Men kan man alltid försvara sig med att man gjorde så bra som man kunde även om man inte vann eller nådde målet?
-Nej egentligen inte. Just det kan ju vara väldigt frustrerande. Ibland kan det ju vara att man tränat för mycket vilket gör att man inte presterar sitt bästa. Det där har var något jag jobbat mycket med, att inte prestera max konstant. Jag har ofta prioriterat bort återhämtningsbiten. Det är en fin balansgång hur hårt man ska pressa sig. Pressar man sig för lite kommer man ingenstans och pressar man sig för hårt så leder det till skador, överansträngning och annat dåligt.
Förhoppningsvis kommer jag vara nöjd med min karriär när jag ser tillbaka på den men skulle man tänka att det bästa är nog så kommer man aldrig komma vidare. Jag har själv ställt mig frågan, vinner jag inte så borde det ju gå att prestera bättre även om jag känner att jag gjorde så bra jag kunde? Det har blivit någon slags drivkraft. Jag tror att frågan om det alltid går att göra bättre handlar mycket om potential. Dock tror jag att man lätt tappar glädjen om man fastnar i de tankarna för mycket.
Livets stora mål handlar nog helt enkelt om att bli nöjd!

Höjdpunkter i karriären?
-Framför allt måste jag säga EM i Barcelona när jag tog silver. Jag hade haft några tuffa år innan dess vilket gjorde att det blev en enorm lättnad när det gick så bra igen. Det har alltid varit något speciellt med tävlingarna på hemmaplan även om jag känner att jag kunde presterat bättre på de  tävlingarna. Speciellt inför hemmapubliken i Scandinavium, då ville jag helt enkelt för mycket vilket gjorde att det låste sig.
Något av det jag kommer att sakna mest nu när jag slutar är nog att gå in i formtoppsbubblan, att känna att kroppen gör som man vill och att allt känns lätt.

Motgångar som du fått jobba extra hårt med?
-Min första stora motgång var 2005 när jag slog igenom i Helsingfors men i och med det fick en mental dipp och tappade bort glädjen på grund av all press. Allt hade gått spikrakt fram tills dess och jag var inte beredd på hur media påverkade mig. Sen har jag ju varit skadad alldeles för mycket. Skadorna och smärtan tar bort så mycket av glädjen i det man gör.Det känns faktiskt som att jag är skadefri nu men det vågar jag egentligen inte säga. Det vore fantastiskt kul om jag kan få avsluta karriären hel och frisk.

 

”Det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig”

 

Finns det något du känner att du hade velat vara med om som du inte fått i din karriär?
-OS i Rio hade verkligen varit roligt att vara med i. Jag hade velat göra ett OS utan att ha ont. Både 2008 i Peking och 2012 i London drogs jag med skadeproblem. Även om jag kan känna att jag inte fått ut min fulla potential så känner jag att jag har gjort allt det jag kunnat. Så just nu känner jag mig på det stora hela ändå ganska nöjd. Det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig. Jag får välja att fokusera på allt jag åstadkommit och vara stolt över det istället för att gräma mig över sådant som inte blev som jag tänkt.

 

 

 

Foto: Ryno Quantz, Svensk Friidrott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *