Publicerad av .

 

En av Sveriges främsta basketspelare genom tiderna. Cecilia Ferm föddes 1975 i Stockholm med en hörselskada. 40 år senare har hon skaffat sig en minst sagt gedigen meritlista. Cecilia började redan som tonåring att spela basket tillsammans med hörande.

 

Som 16-åring kom hon med i Nerike baskets A-lag. Som 17-åring blev hon uttagen i Stockholms stadslag där hon vann juniormästerskapet i Sverige och blev i samband med det också uttagen till juniorlandslaget. Som barn testade hon både innebandy, futsal, handboll och fotboll men valde att satsa på basketen fram i tonåren. Cecilia har varit med och vunnit hela 8 SM-guld för hörande samt ett VM och sex EM-guld för döva. Både 2001 och 2004 blev hon utsedd till världens bästa dövidrottare. Listan på saker som Cissi har vunnit är för lång för att kunna ta med allt. Idag arbetar hon både som idrottslärare och sportchef för AIK:s damlag.

Vilka är dina främsta styrkor?
-Jag är en målmedveten och träningsvillig tävlingsmänniska som är stolt över att jag är döv.Jag ser mig även som en glad person som besitter mycket positiv energi.

Hur kändes det när du fick reda på att du skulle vara med i Mästarnas mästare?
-Väldigt nervöst men en stor ära att få delta i ett sådant program. Det kändes både spännande och stort att få möjligheten att tävla mot de bästa idrottarna genom tiderna. Att jag skulle vara den enda döva var såklart också nervöst. Jag var lite spänd på om jag verkligen skulle klara av de svåra o tuffa grenarna. I och med att man inte riktigt kan veta vilka tävlingar som kommer så är det svårt att förbereda sig på något speciellt sätt vilket gjorde att jag helt enkelt gick in i programmet med inställningen att bara göra mitt allra bästa.

Hur har du motiverat dig till att hela tiden bli bättre?
-Jag drivs av inre motivation vilket innebär att jag verkligen tycker om det jag gör. Jag älskar att träna, spela basket och att inspirera andra människor till att motionera, äta bra och därmed också må bättre, bli starkare och få en god och sund livsstil. Den inre motivationen uppstår i högre grad när jag känner att jag lyckas och gör något som är meningsfullt. Jag tycker att man inte behöver vara rädd för att misslyckas. Jag är en sådan person som gillar att lära från människor som är kunnigare inom området t.ex. tränare, chefer eller folk inom organisationer. Jag tycker det är helt okej att misslyckas eftersom oftast blir man ännu bättre när man rest sig upp. Jag tror det är viktigt att man vågar ta emot kritik och dra lärdom av sina misslyckanden. Efter 20 elitssäsonger påstår jag att jag har en gedigen kunskap om träning, hälsa och kost. Jag vill ju fortsätta använda dessa kunskaper. När jag fick mitt första barn och var hemma så började jag lägga upp mina träningstips på nätet vilket senare blev det blev en sida på Facebook och Instagram där jag agerar som personlig tränare.

 

 

Hur arbetar du för att inspirerar människorna som du möter och arbetar med?
-När det gäller mitt jobb som idrottslärare vill jag ge eleverna kunskaper samt ge dem verktyg och vägledning så att de själva kan välja någon idrott eller motionsform som de tycker om och som ska vara hållbar genom hela livet. Jag vill vara en god förebild för döva barn och ungdomar och visa att det finns möjligheter för döva ungdomar att komma långt i idrottskarriären. Jag berättar för dem att det är ett hårt arbete och att det krävs mycket träning för att nå framgång. Vi tillhör en minoritetsgrupp och är ambassadörer så vi måste våga ta första steget för kontakt med de hörande som är majoritet i samhället. Vi behöver visa samhället hur vi funkar och hur man kan kommunicera med oss. Vi kan inte bara stå och vänta utan vi måste arbeta lite extra och även kämpa för våra rättigheter i samhället. Genom att få gå i en teckenspråkig skola blir de döva ungdomarna starka individer för att de fått en trygghet o identitet. Jag tänker att jag har klarat det här så då kan också de göra det om de bara vill.

Har du tränat på något speciellt sett för att lyckas nå dit du nått? Har du skiljt dig från andra i ditt sätt att träna?
-När det gäller basketen så har jag alltid tränat hårt och mycket men egentligen lika mycket som de hörande spelarna. Jag har nog inte gjort något extra faktiskt. Det som främst skiljer sig är ju kommunikationen. På grund av det har jag ofta blivit utanför och gång på gång missat massvis av viktig information. Exempelvis när laget gått igenom saker så har jag oftast fått en kort sammanfattning av en lagkompis genom att läsa på läpparna. Det är såklart många delar där jag hamnat lite utanför t.ex det sociala umgänget, snacket i omklädningsrummet, middagarna och aktiviteter. Allt det där har jag haft svårt att vara en del utav. Som tur är har jag haft fantastiska lagkamrater som verkligen jobbat för att inkludera mig. Vid teoretiska långa föreläsningar med klubblaget eller landslaget för hörande har jag använt teckenspråkstolk.

-Rätt många lagkompisar har tyckt om att lära sig teckenspråk så många kunde kommunicera med mig. En av fördelarna på basketplanen var att vi hade tecken till alla anfallssystem. Det hjälpte egentligen hela laget ganska mycket genom att de slapp skrika mycket och det blev svårare att läsa oss. Ofta utvecklar man som döv flera av de andra sinnen ännu starkare vilket jag känner att jag fått göra. Jag tror att jag blev duktigare på att se saker mer än vad de hörande gjorde. Det kändes nästan som att jag hade fyra ögon när jag var ute på basketplanen. Jag har alltid blivit behandlad på samma villkor som de hörande lagkompisarna vilket jag är enormt tacksam för. Tränarna såg mig som en duktig basketspelare och inte som en döv som de kände att de inte kunde kommunicera med mig.

 

 

 

Foto: Hans Rimberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *