Publicerad av .

 

OS-guld, VM-guld och EM-guld både inomhus och utomhus. Vid 22 års ålder hade Carolina Klüft vunnit allt. Hon har en drivkraft som få besitter, hon är villig att göra allt som krävs för att utvecklas. När hon inte längre kände glädje i sjukampen valde hon att endast tävla i längdhopp. Hon möttes av hård kritik och kallades landsförrädare. Vart försvann all respekt hon förtjänade att få. Låt er inspireras av Carolina Klüfts historia!

 

Vad gjorde du för att bli världens bästa?
-Oj, vilken gigantisk fråga. Jag har inte alla svaren, jag har satsat helhjärtat på min idrott. Under tiden jag gick i skola så kombinerade jag det med friidrott men satsade bara på friidrott efter det. Jag lyckades få möjligheten att satsa. Mångkamp är något som brukar ta längre tid att bli duktig på. Jag har enkelt för teknik och har varierat mig. Jag var väldigt mångfacetterad tidigt men det är många parametrar som ska spela in. Jag hade bra förutsättningar och tog tillvara på dom.

Sjukamp passade Carro mentalt, hon hade en förmåga att ladda om mellan grenarna. Det som gjorde henne till världens bästa var hennes drivkraft. Drivkraften att utvecklas.
-Det finns inga recept på hur man gör för att bli bäst. Individer kommer från så många olika förutsättningar och når eliten på olika sätt. Jag hade en drivkraft och motivation. Min förening skapade en väldigt bra miljö där man tränade för att ha roligt ihop, blandat med väldigt seriös träning. Inget kommer gratis. Vi kanske har en fallenhet, viljan att bli bättre fysiskt och mentalt. Jag vill verkligen betona att det aldrig handlade om att bli bäst i världen eller att hamna högst upp på prispallen. Min drivkraft baserades mycket på att jag skulle bli så bra som jag bara kunde och att den resan var den mest spännande. Det förändrades inte när jag tog guld utan jag har alltid behållit kärnan. Självklart har jag drömt om prispallen men allt det var en bonus för mig. Jag har hela tiden jobbat med att behålla dom tankarna när det gått bra för mig och förväntningarna varit höga. Jag har aldrig tappat det helt och har alltid hittat tillbaka dit.

Har du jobbat med mental rådgivare för att behålla rätt drivkraft?
-Nej men jag har alltid haft folk att bolla mina tankar med och en av mina bästa vänner som studerat idrottspsykologi har jag pratat mycket med. Jag har varit ”duktiga flickan” som ville klara det mesta själv, på både gott och ont. Nu kan jag rekommendera att använda sig av rådgivare då de kan förse en med verktyg för att jobba med detta. Jag valde en annan väg och hanterade det mesta själv säger Carro.
2008 när Carolina Klüft valde att byta från sjukamp till längdhopp möttes hon av ilska. Hon blev kallad landsförrädare och fick utstå hård kritik. Jag själv som var 16 år då detta ägde rum kunde inte förstå hur man som bäst i världen kunde byta spår till en gren där man inte ansågs vara en av de främsta i grenen. Fem år senare visade SVT en dokumentär om Carro där hon återigen förklarade anledningen till sitt byte. Något äldre och klokare så förstod jag äntligen. Carro tävlade inte för att stå högst upp på pallen. Det saknades motivation för att behålla sin drivkraft för utveckling. Hon fann sin drivkraft i utmaningen som en ny gren gav henne. Efter dokumentären valde DNs krönikör Johan Esk att återigen dra upp samtalsämnet från 2008, summa summarum var att Carro valde att byta gren för att hon bar på en rädsla av att inte vara duktig nog, att förlora. Vilket i sig egentligen är komiskt av en sportkrönikör att skriva när resterande krönikörer skrev att ett givet OS-guld var bortskänkt när hon valde att byta till en gren vars guld-chanser var mycket mindre.

-Ofta är det krönikörer som ska tycka massa eller kvällpress där journalistik ska gå snabbt. De bryr sig inte alltid om att det finns en människa där bakom. De kan gå över en gräns när de ägnar sig åt personliga påhopp. Johan Esk skriver om val som jag gjorde som professionell idrottare. Han gissar, spekulerar och tycker, vilket är hans uppdrag. Sen hur nära det ligger min verklighet är en helt annan sak. Klart att alla inte förstår mig och jag förväntar mig ju inte att alla ska göra som jag gör heller. Jag hade ingen glädje och kände mig klar. Om jag brydde mig om medaljer så skulle jag aldrig bytt. Jag valde att byta bort mångkampen med det som ibland var svårt var att inte mötas med respekt.. Man utgår ifrån att alla ska göra på samma sätt. Det finns ingen nyfikenhet utan mest dömande. Det finns starka normer i vårt samhälle om hur man bör vara. Är man inte på det sättet kan man mötas av skepsis, det är synd för olikheter är spännande.

 

 

Hur tycker du att journalistik ska vara?
-Nu jobbar jag själv med det. Det är ju en grundbult i ett demokratiskt samhälle då jag anser det väldigt viktigt att man informerar befolkningen om vad som händer. Journalistik granskar makten, informerar och diskuterar företeelser och strukturer i vårt samhälle. Jag tycker att det är viktigt att man har en värdegrund som vägleder en både i sitt arbete och privat. Sunt förnuft och de lagar vi har bör styra mediaklimatet. Personligen ogillar jag när journalister kränker människor. Det måste finnas en moral hos journalister trots att dom har rätt att ställa frågor. Det är verkligen en balansgång då man inte kan räkna med att alltid få ett svar. Dagens samhälle är uppbyggt med att allt ska gå snabbt, gränser flyttas och då måste man stanna upp och backa bandet.

Hur fick du krafter till att fortsätta när flera kallade dig landsförrädare?
-Jag tog inte åt mig. Jag satte det i perspektiv att det var lilla jag som höll på med friidrott. Om jag skulle blivit påverkad var det som att jag skulle tro att mina beslut påverkade världen. Jag har fått jättehärliga upplevelser genom friidrotten så jag är inte bitter.
Jag har aldrig tänkt tanken att jag gick miste om två OS-guld.
Man kan lätt glömma att Carro faktiskt lyckades bli topp fem i hela världen i längdhopp trotts att hon byte gren mitt i sin karriär och mötte allt motstånd från media.
-Under karriären lärde jag mig att hantera omgivningen när jag kritiserades. Det som hindrade mig att utvecklas och få bättre placeringar var mina skador. Alla års träning för sjukamp började ta ut sin rätt. Jag lärde mig mycket från all uppståndelse den tiden när jag bytte gren och fick många lärdomar av det. Det innebär inte att jag gillade alla utmaningar men såhär i efterhand har jag lärt mig mycket. Det fanns ett tillfälle inför en tävling i Barcelona där jag behövde försvara mig varför jag ens var där och tävlade. Det blev som tändvätska för mig. Samtidigt var jag försiktig med sådant då jag inte vill basera min drivkraft utifrån andra utan ifrån mig själv.

Vad har varit din största framgång?
-Meritmässigt är det ett OS-guld. Det största enligt mig är att jag höll min drivkraft när jag var så ung och att jag kunde hantera omgivningen och den personliga utvecklingen. Jag kunde behålla det som är jag vilket är något som fortfarande stärker mig. En sak som var en stor framgång för mig var att jag lyckades vinna över min rädsla. Jag slet av hela baksidan när jag halkade på plankan vid ett avstamp. Jag fick en chock, blev ihopsydd och var tvungen att börja om från början. Det skapade en rädsla för plankan att det skulle hända igen. Jag övervann rädslan.

Vad har du för mål idag?
-Jag ska förhoppningsvis ha hunnit skriva färdigt min bok till hösten. Jag ska jobba som programledare under OS i Rio och då vill jag känna mig förberedd. Jag ska plugga på och ha koll på allt. Det handlar om att jobba med alla runt omkring sig. Det viktigaste för mig är att leverera bra OS- sändningar hem till svenska folket och sätta våra svenska olympier i centrum. Jag ska vara hängiven och fokuserad.

 

 

Hur ser du på friidrottens framtid?
-Den går igenom en oerhört speciell period internationellt och i Sverige. Det är på ett sätt positivt att så många blir tagna för doping men samtidigt jobbigt. Folk åker dit för det dom gör vilket självklart ska ge konsekvenser. Det är skrämmande med korruption och jag hoppas att internationella friidrottsförbundet verkligen tar tag i den problematiken. Från mitt eget perspektiv jobbar Sverige emot doping otroligt mycket. Jag fick rapportera varje dag året runt vart jag befann mig så dom kunde göra tester.
Det finns väldigt många lovande friidrottare i Sverige och hur deras karriärer kommer att se ut handlar mycket om hårt arbete, stimulerande miljö och en bra plan framåt. Det finns alla förutsättningar för dom unga om dom är villiga att göra jobbet.

Vilka är dina bästa tips till dom som vill nå framgång i sin idrott?
-Om en ung aktiv idrottare kommer till mig och ber om råd så svarar jag gärna. Jag prackar aldrig dom med min filosofi utan uppmuntrar till att hitta deras egen väg. Sen finns jag tillgänglig om man vill ställa frågor. Det finns många olika vägar men det är viktigt att man jobbar på att hitta sin egen väg. Man ska inspireras och det är utvecklande. Våga stanna upp och fundera över vems liv man lever. Ställa sig frågan om det är ens eget liv man lever för eller för andras förväntningar. Att göra saker för andra ska man verkligen göra men gör man det för att behaga andra så bör man tänka om. Lev det liv man själv vill. Bli inspirerad men kopiera inte rakt av!
Ett tillfälle att inspireras på är under Carolina Klüfts träningsläger för 13-14 åringar veckan innan midsommar i Växjö. Ett roligt och uppskattat tillfälle där man sätter mer fokus på ambition än på resultat.

Vem skulle du vilja att vi intervjuade?
-Bengt Wiström!

Carolina Klüft är en av världens största profiler genom tiderna inom friidrott. Vid 22 års ålder hade hon vunnit allt, precis allt. Hon lyckades koppla bort andras åsikter och påverkades inte trots sin unga ålder. Hon är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna men det var inte guldet som drev henne. Hon sprang för guld och fick det som grädde på moset. Samma driv fanns när hon bytte till längdhopp. Det största problemet då var att skadorna var i vägen. Det blev en kamp mellan skador och ett taggat psyke. Inte Carolina mot folks tankar.

 

 

 

Bildkällor:

Wikipedia commons

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *